Överrörlighet

General Joint Hypermobility (GJH) – dvs generell överrörlighet eller hypermobilitet definieras som  ?4 poäng enligt Beightonskalan

    • GJH är en relativt vanlig medfödd egenskap i befolkningen.
    • Prevalensen brukar anges ligga mellan 5-30%  beroende på ålder, kön, etnicitet.
    • Överrörligheten ger i de flesta fall inga symptom utan kan snarare betraktas som en tillgång, åtminstone för akrobater och dansare.
    • Överrörlighet kan även tränas upp vilket man ser hos elitgymnaster och dansare.
    • Generell Överrörlighet kan också vara uttryck för en medfödd defekt i stödjevävnaden och orsaka mer eller mindre svåra symptom.
    • Överrörliga leder ingår som delmanifestation i ett antal sjukliga tillstånd

Publikationer

Man har ställt frågan huruvida överrörlighet som enskild egenskap hos unga människor är en riskfaktor för att senare i livet drabbas av smärtproblem men ännu har studier inte kunnat bekräfta att så är fallet.

Ofta citeras en svensk studie från 2004 av Jansson A med medarbetare, som visar på skillnader i ledrörlighet beroende på ålder och kön samt att fenomenet är mycket vanligt i växande åldrar. Studien var dock ej inriktad på ev smärtproblematik men detta diskuteras. Det påtalas också brister med Beightonskalan som är alldeles för subjektiv. Överrörlighet som riskfaktor för framtida ledbesvär kommenteras också: General joint laxity in 1845 Swedish school children of different ages: age- and gender-specific distributions. 

Marja Mikkelsson Heinola Finland har medverkat till flertal publikationer som berör smärtproblem hos ungdomar. I ett arbete från 1996 kunde hon ej påvisa att ledöverrörlighet rent generellt var förknippat med ledbesvär hos unga människor. Ej överraskande då man bara studerade egenskapen överrörlighet som i de flesta fall är en normal egenskap. I artikel från 2004 ser samma författare med medarbetare ett samband mellan överrörlighet och smärtproblematik, åtminstone hos flickor. Att även psykosomatiska besvär utgjorde en riskfaktor kan bero på att HMS ofta framkallar symptom som lätt tolkas som enbart psykosomatiska. Prognosis of non-specific musculoskeletal pain in preadolescents: A prospective 4-year follow-up study till adolescence

En färsk sammanställning av olika forskningsresultat beträffande sportskador, mynnar ut i att generell överrörlighet ökar risken för ledskador särskilt i samband med kontaktsporter. Does generalized joint hypermobility predict joint injury in sport? A review.

När hypermobilitetssyndromet beskrevs 1967 av Kirk, Ansell och Bywaters Så avsåg man tillstånd med överrörlighet tillsammans med led- och muskelsmärtor. Tolkningen då var att det kanske ändå bara rörde sig om den ena extrema änden inom normalfördelningen av en egenskap.  The Hypermobility Syndrome – Musculoskeletal complaints associated with generalized joint hypermobility

Inte sällan möter man idag fortfarande denna uppfattning bland kollegor, trots att man nu betraktar HMS som ännu en diagnos under ram begreppet HDCT (heritable disorders of conective tissue) tillsammans med Ehlers-Danlos syndrom, Marfans syndrom och osteogenesis imperfecta. Tillstånden överlappar varandra. Joint hypermobility an skin elasticity: the hereditary disorders of connective tissue.

Många blandar ihop Hypermobilitet (GJH) och Hypermobilitetssyndrom (HMS eller JHS)

  • Hypermobilitet/överrörlighet är en vanlig egenskap med varierande prevalens beroende på ålder, kön, etnicitet. Hypermobilitet i sig utgör ingen riskfaktor för att utveckla smärtproblem. GJH = General Joint Hypermobility – Alltså inget syndrom.
  • Hypermobilitetssyndrom däremot är ett dominant ärftligt tillstånd med ökad risk att utveckla diverse problem från olika organsystem på likartat sätt som vid EDS-Ht (tidigare EDS-III)

Här en fulltextartikel från 1993 av A Gedalia som påvisar starkt samband mellan överrörlighet och fibromyalgi på skolbarn (9-15 år): Joint hypermobility and fibromyalgia in schoolchildren.

Överrörlighet vid andra sjukliga tillstånd än EDS-ht och HMS

Först och främst bör alltid Marfans syndrom och osteogenesis imperfecta övervägas vid bedömning av överrörliga patienter liksom Ehlers-Danlos klassisk och vaskulär typ. Generell överrörlighet kan också vara delmanifestation vid andra genetiskt betingade tillstånd vid sidan om HDCT, till exempel:

      • Stickler syndrome
      • Loeys-Dietz syndrom
      • Williams syndroma
      • Aarskog-Scott syndrome (faciogenital dysplasia)
      • Fragile X syndrome
      • A/hypo/chondroplasia
      • Morbus Down
      • Turners syndrom
      • Klinefelterssyndrom
      • Diverse muskelsjukdomar – myopatier
      • homocystinuri

Listan över olika ärftliga väl kartlagda kollagenrubbningar kan också göras längre. Man brukar beskriva dem som collagenopatier. Dessutom är vissa ämnesomsättningssjukdomar, till exempel homocystinuri, också förknippat med generell överrörlighet. Vid de flesta av dessa alternativ föreligger i regel även andra kliniska fynd som gör att EDS-Ht/HMS kan uteslutas. Impact of joint laxity and hypermobility on the musculoskeletal system. Wolf JM et al.J Am Acad Orthop Surg 2011;19  463-471

Viktig kännedom för ortopeder

Man vill göra ortopeder uppmärksamma på kombinationen Hypermobilitet och ökad incidens fotledsdislokationer, främre korsbands skador, instabila axlar/skuldror och artros i händer. Hypermobila patienter söker ofta för diffusa smärtor utan samband med känt trauma.  

För ortopeden är det viktigt att känna igen sambandet mellan hypermobiltet och muskuloskeletala skador och symptom för att undvika onödiga diagnostiska utredningar och i stället tidigt inleda korrekt behandling. Tillståndet kräver långvarig behandling i syfte att stärka muskulatur, förbättra propioception och undvikande av fortsatta skador . The carpometacarpal stress view radiograph in the evaluation of trapeziometacarpal joint laxity.