Beighton

Beightonskalan

Vad är Beightonskalan?
Med Beightonskalan poängsätter man graden av överrörlighet.
Med den 9 gradiga skalan anses i regel minst 5 av 9  vara uttryck för generell överrörlighet.

Hur kom den till?
Beightonskalan kom till i samband med epidemiologiska studier i Sydafrika för att kartlägga grad av överrörlighet hos en afrikansk befolkning. Metoden har därefter anammats även i klinisk praxis vid bedömning av överrörlighet.
Articular mobility in an African population: Ann. rheum. Dis. (1973), 32, 413

Fördelar och nackdelar
Metoden har sina förtjänster i och med sin enkelhet, men stora brister då bedömningen ändå blir mycket subjektiv. Man brukar också betona hur ålder, kön och etnicitet spelar stor roll när man försöker beskriva normalmaterial. En annan nackdel är att man valt att mäta bara några lättillgängliga leder. Överrörlighet i käkleder, nacke och rygg, axlar, höftleder, fotleder kan ibland dominera, dock utan att bli poängsatt.

Ändå har Beightonskalan blivit lite av en ”Golden Standard” vid diagnostik av EDS och HMS. Kriterierna för HMS enligt Brighton tonar dock ner betydelsen av Beightonpoängen. Värk i t ex rygg och höfter omöjliggör t ex ryggböjning med händer på golvet. Efter 30 års åldern avtar generellt överrörligheten. Överrörlighet historiskt, alltså enligt vad en patient berättar ha kunnat tidigare i livet, måste vägas in.

Om man med 5/9 Beightonpoäng anser att generell överrörlighet föreligger så har man också godtagit att generell överrörlighet inte gäller kroppens samtliga leder.
Om nu endast ett visst urval leder är drabbade, varför kan inte det vara leder som ej omfattas av Beightonskalan?

Alltså, Beightonskalan får ses som ett mycket enkelt och praktiskt screeningverktyg, men ej som definitivt underlag för en diagnos.

Beightonskalan som den brukar återges: (med benäget tillstånd av prof Birgit Juul-Kristensen)
Beightonskalan

Beighton_text

Peter Beighton- the man behind the scale

Peter Beighton
Professor Peter Beighton was born in England in 1934 and qualified in medicine at St Mary’s Hospital, University of London in 1957.

After a series of internships, he served as a Medical Officer in the Parachute Regiment and with the United Nations forces during the Congo crisis.

In 1962 he commenced training in internal medicine at St Thomas’ Hospital, London and in 1968-1969 he held a Research Fellowship in clinical genetics at the Johns Hopkins Hospital, Baltimore, USA.
He subsequently undertook investigations in the Sahara Desert and epidemiologic studies on Easter Island and in Southern Africa.

He was appointed as Professor of Human Genetics in the Faculty of Medicine, University of Cape Town in 1972 and from 1983-1998 he was also Director of the MRC Unit for Medical Genetics.
He is a Fellow and former Vice-President of the Royal Society of South Africa, and a former Chairman of the South African Human Genetics Society.
Professor Beighton’s research has involved inherited disorders of the skeleton and connective tissues, together with genetic conditions which cause deafness, crippling and visual handicap.
In the early stages of his career, he received Fulbright and Oppenheimer Fellowships, and his contributions were subsequently recognised by the award of the gold medal of the British Orthopaedic Association, the President’s Medallion of the SA Orthopaedic Association, the Smith & Nephew literary award, and the silver medal of the SA Medical Research Council. He has also been accorded Fellowships of the University of Cape Town and the British Society of Rheumatology, and in 1999 he obtained the degree of Master of Philosophy in History at the University of Lancaster, UK. Professor Beighton retired with Emeritus status at the end of 1999, retaining his links with UCT, and collaborating with the University of the Western Cape Faculty of Dentistry.

In 2002, he received the Order of Mapungubwe in Bronze, from President TM Mbeki for outstanding achievements in medical genetics. He was still active at UCT in 2012, with the additional status of Senior Scholar.
Fourteen of Emeritus Professor Beighton’s postgraduate students have been awarded Doctorates, and nine of these persons have achieved Professorial or Associate Professorial status.
Professor Beighton is the author or co-author of 20 monographs and editions, 30 chapters and more than 400 medical publications.